Du var alltid så vacker i mina ögon.

Ditt långa svarta hår. Din vita hy.

Dina ögon, ditt skratt, dina röda läppar.

Ditt sätt att prata, och se fundersam ut.

Vi skämtade ofta om att du var Snövit.

Fast du var väl de. En modig prinsessa.

Du var alltid så stark i mina ögon.

Du såg saker ingen annan såg.

Jag vill skrika. Jag vill hata. Gud.

Jag vill verkligen hata Gud.

Men jag kan inte. För Han är mitt hopp.

Du orkade inte mer. Han tar emot när du faller.

Men jag tror inte att du faller Nina.

Jag tror du springer, och skrattar.

Bland körsbärsträden i Nangijala.

Där har du din vita häst.

Jag tror du dansar och ler.

Du kanske tom "lånar" ängeln Gabriels harpa.

Du skrattar och spelar falska toner.

Du dinglar mer benen över molnets kant.

Jag tror du har molnbollskrig där.

Med någon du tycker om.

Du slänger med håret

Du viskar "Var inte rädda"

Vi saknar dig här nere Nina.

Som vi alltid gjort när du inte har varit vid oss.

Nu finns du alltid i våra hjärtan.

Du leder oss, när vi är vilse i mörkret.

Du är älskad!

Vila i frid!

Nu och för alltid!

Mitt liv får plats i en massa lådor. Nu är de bara datorn som är kvar. Jag har till och med tvättat fönster (för första gången) Min far, min syster och hennes sambo är här och hjälper mig. Den där spindeln (den där giganskiska spindeln) som bodde utanför mitt sovrumsfönster, är nu borta. (Syster tog dammsugaren. Så nu är den ett minne blott. Likväl den som bodde i badrummet)

Allt i köket är klart. Jag har visserligen min brödrost kvar så att vi kan äta frukost i morgon. Jag skall även till kyrkan i morgon. Säga slutgilltliga hejdået. Till folket, och till kyrkan. Till prästerna, lund och ljuset i Lund.

Rögle kloster var förövrigt ascool! (Friday tyckte dock inte att tanterna va lika coola)