Ska ja följa den jakt genom livet? |Ska ja ta bort den jakt genom livet?

Ska ja följa den väg ja måste gå? |Ska ja ta bort följa den väg ja måste gå?

Ska ja följa de som är rätt och sant? |Ska ja ta bort de som är rätt och sant?

Ska ja följa de som är svårt? |Ska ja ta bort de som är svårt?

Måste ja dansa som vindarna sus? |Får ja dansa som vindarna sus?

Måste ja gå dit du går? |Får ja gå dit du går?

Måste ja se; alla vilse är? |Får ja se; alla vilse är?

Måste ja leva mitt liv? |Får ja leva mitt liv?

Vill du att ja dansar i drömmarnas palats? |Vill du inte att ja dansar i drömmarnas palats?

Vill du att ja lever i smyg? |Vill du inte att ja lever i smyg?

Vill du att ja kastas mellan ont och gott? |Vill du inte att ja kastas mellan ont och gott?

Vill du att ja tappar balans? |Vill du inte att ja tappar balans?

Förvirringen är total. Totalt outhärdig. Draken hon flåsar mot dörrens nykelhål. Prinsessan har en plan. Att bege sig till främmande land. Med välkända riddare och fagra damer. På vindens vägar de bär mot nya äventyr.

Har ni någonsin kännt att ni svävar runt i det blå? Utan att veta vart ni är påväg eller varför.. Ordet picnic är allt du känner till, sitter instängd i en bil medan regnet bara öser ner i de vackra Österlen.

(Förstår inte varför alla måste tillägga vackra före Österlen, eller ingår de i namnet?)

Jag har väl insett att jag gillar Malmö efter allt ändå. De är en speciell känsla över de, ja de är de. Men en härlig sådan. Kände att jag tack o lov inte behövde betala resturangen själv. (THX SV.K) 300:-/person. Jo men visst att jag har råd med det på min lön -eller inte

Dagens lärdom: Observera andra, tänka innan man talar. Fundera, disskutera. Samt, Friday, du är bäst!!

Ni folk rockar iaf!

Kyrkan är tom, stor och ödslig. Bara skratt i fjärran hörs. Folk smyger runt, tittar på tavlor. Känns mer som ett muséeum ibland än en kyrka. Sitter i receptionen och svarar på frågor om hur gammal kyrkan är, vem har byggt vad och dyl. Även frågor som, vart finns toaletten och får man fotografera.

När dagen börjar närma sig sitt slut för min del i kyrkan så spelar uret sin melodi för mig och de vise männen visar sig. Tillsammans med sina tjänare. Alltid mycket folk som kommer och kollar.

Människor i alla åldrar kommer in och tänder ett ljus. Detta ljus för 3kronor kan betyda så mycket för folk. För någon dom tänker på, hoppas på, drömmer om. Sedan en stillsam stund vid ljuset tillsammans med en bön. Denna ljusbärare med sitt träkors som är bevarat sedan 1100talet. De blir så  påtagligt, och så vackert. Att människor vid alla tider suttit vid denna ljusbärare och bara finns.

Stearinljuset är väl egentligen de som jag tänker på mest när jag tänker på just denna kyrka. Vissa kvällar då vi tänt upp den med hjälp av dessa små ljus, med deras klara lågt, kanske i ett mönster i trappan. Då får jag en stark känsla av närvarande. Jag säger inte vad som är närvarande. Det är upp till varje hjärta att bestäma.

Dagens sång: Du världens ljus som steg ner i vårt mörker, så att jag kunde se

• Man säger att små kastruller också har öron. Samma sak gäller speglar. Fast motsvarigheten blir ögon.

Tänkt dig en spegel; den är 150*70cm. Med en 3cm tjock svart ytterram. Innanför det så är det en 1cm tjock guldlist. Stor och vacker finns den där. För dig för mig.

Alla ser något i spegeln. Något dem gillar eller inte gillar. Något dem hatar, något de älskar kanske. Ändå tittar vi i samma spegel. Alltid ser spegeln något vackert, vare sig de är du eller jag, eller möjligen ett gammalt par skor.

Man skulle kunna jämföra spegeln med mig. Vi är väldigt lika båda två. Båda har vi en svart kant. Eller ja, yttre är ett bättre ord. Innanför ligger guldet, och de är de som gör oss speciella. Spegeln har som uppgift att ändra på sig när de kommer nya saker. Om den ser en tavla, återspeglar den tavlan. Men tar man bort tavlan blir den sig själv igen. Precis likadan är jag. Det som gör oss mest lika är att när någon ser i spegeln så ändrar vi på oss för att "ligga till lags" för den andre. Men jag är fortfarande samma person.

Ställer sig min mamma framför mig är jag hennes dotter. Ställer mina syskon sig framför mig är jag ett syskon. Ställer sig en lärare framför mig är jag en elev. Jag blir olika personer framför dem. Fast fortfarande är jag samma person. Likadant med spegeln, den är en och samma som kan ändra skepnad för att behaga. Vi agerar olika för olika folk.

Spegeln förväntas att finns där på väggen. Den hängde där långt innan jag föddes. Stor och vacker. Med mer vishet än vi kan föreställa oss. Den ser alltid lurig ut. Den var med då jag och alla mina syskon kom hem från sjukhuset dagen vi föddes. Den var med dagen då mamma och pappa gifte sig. Den har sett allt. Lycka och olycka. Men stor och stolt hänger den den där.

 Vare sig den visar vad vi vill eller inte så är vi beroende av den. Vissa mer än andra.

Solen stiger nu
Fåglarna sjunger sin sång
Staden rör på sig
---------------------
Snödropparna syns
Glada miner hos barnen
Grönskan är påväg
---------------------
Skratt, lek i solsken
Med små fräknar på näsan
Fötter i sanden
---------------------
De sista äpplena
Hänger där på trädet kvar
Tills de faller ner
---------------------
Flingor de små
Döljer stadens gråa hus
Glittrar fint i sol

---------------------

Staden står stilla
Håller andan, tyst, långsamt
Somnar nästan helt

När jag var ute på kyrkogården så kände jag ett väldans lugn. Det var konstigt. För oftast då jag är på en kyrkogård så brukar jag bara gå igenom för att de är kortaste vägen hem. Men när man stannade upp och reflekterade lite. Så Började man tänka på alla dem som låg i gravarna och på hur deras liv hade sett ut, och vad det var som hade hänt dem som man kunde räkna ut att dem inte dött av ålderdom. Av någon anledning blev de inte skrämmande av att tänka att låg en massa kroppar liggande runt omkring mig. Alla blommorna gjorde så att de såg ut som en trädgård. När man tittar på dem olika symbolerna och annonserna i tidningen kan de ibland kännas lite sorgligt då en person kan ha en annons inne medan en annan kan ha nästa hela sidan försig själv.

svenskarna är nog rätt distansierade ifrån döden, det är långt borta. På så sett att vi lever i sådant överflöd att vi egentligen slipper oroa oss för mat för dagen. Så det är inte något vi tänker på dagligen. Sedan är vi i Sverige ofta inte rädda för att vi själva skall dö. Det ser vi ganska så lungt på. Men att någon som vi älskar och står nära. Som familj och vänner skall dö, det är de som vi är rädda för.

Medan man inom exempelvis katolska länder har grav respekt för döden, och en begravning är inget farväl utan en hyllning till den som har levat och ett tack för att man fick spendera en del av sin tid men denne person. Sedan har vi exempevis Peru där man varje år gräver upp sina förfäder för att dansa med deras kvarlevor, en indiansk tradition. 

Döden skrämmer mig inte, tvärtom är jag ganska fascinerad av det faktum att man aldrig kan vara speciellt säker på vad som händer. När man dör tar det slut oavsett vad man planerat och tänkt sig. Jag tror att aldrig så mänsklig som i den sekund man dör.

Det är med en nyfiken, skräckblandad ovisshet jag inväntar min egen död. Men jag tror i skrivande stund inte att jag kommer att vara beredd, jag tänker aldrig göra mig beredd. Hellre dör jag!

Springer på, tittar lite runt omkring.

Fokuserad till tusen. Blicken är stilla.

Håret de fladdrar i vinden.

Springa, springa! Hjärtat i halsgropen.
Blod, död, du var där, du såg.
NEJ, jag vill inte prata om det!
Fortare, fort! Jag vet att du kan!
Jag kan.
STANNA! Jag vill inte. Du får inte.
Vänta, måste knyta skorna.
Ingen tid? Jag har tid, jag är tid.
Dra mig tillbaka? Varför? VARFÖR?
Måste visserligen springa.
Knyta, spring, fortare!
STOPP!
Jag stannade, men bara lite.
MAMMA! Titta jag gjorde de själv.
Alldeles själv. Duktiga jag.
Springa, springa, springa, springa, springa.
Långsammare, någon håller fast mig!
Hjälp! Men vad kan jag göra?
NÅGOT! Engeri = pluspol = minuspol
Låter bra, ingen förstår mig.
Batteri. Nya. Jippi. Kan fortsätta.
MAMMA jag springer.
Titta fort, fortare, fortast.
Men bara en sekund i taget.
Inte en halv, inte två, utan en.

Tro de eller ej. Men jag lyssnade faktiskt på mitt egna råd. Jag skall nog börja lyssna till mig själv och mina känslor. Fast kanske mer ta mig tiden till det. Är fruktansvärt stressad just nu. Massa saker som händer hela tiden. Stress, stress, stress.

Innan Berlin på söndag;

• Städa, Växla pengar, Handla, Laga mat.
• Tvätta, Springa, Fixa presenter
• Morsdag firande. Skickar upp en till henne.
• Konfirmander dop, skriva en låt.
• Jobb, Jobb, Jobb, Jobb, jobb, jobb, jobb, jobb och åter jobb.

Bah, Uscha va allt skall va jobbigt