Har du någonsin känt ångest när du tittar på ett tomt papper? Att känna att jag kommer förändra utseendet på detta papper. ”De är Mitt val.” Men nu sitter jag här och försöker komma fram till vad jag ska skriva, men istället blir jag distraherad av allt som är runt omkring mig.

Jag har alltid haft svårt att skriva uppsatser, men när de sätter pressen på mig och säger att jag får skriva om vad jag vill, så känner jag mer utav en panik som pågår inom mig. De är svårt nog att hitta information när de ger mig ett givet tema, men nu fick jag ett tomt papper, och i och med de en tom hjärna.

Jag skulle nog vilja våga mig på att säga att jag är en underlig person. Vilket inte betyder att jag tror på de där med ”vi är alla unika som snöflingor” för de är vi inte... De finns bara X antal hårtyper, färg, form, egenskaper och braigheter/dåligheter och risken att någon inte är som jag, känns ju inte så stor, ibland får jag lite ångest när jag tänker på de, för tänk om den personen är en bättre jag än vad jag är? Går de? Hur som helst, underlig person, de var där vi var. Jag vet inte, folk säger så mycket, ibland vet jag inte, jag gnäller lite, för de känns som de är de som jag ska göra i de läget, men egentligen bryr jag mig inte så noga.

Uppsats, uppsats, uppsats... Jag blir galen, vad ska jag skriva om? Kan man skriva en uppsats om... ja, eller nej, eller fan jag vet inte...

Jag säger inte mer än vad jag behöver, men jag tänker mycket, tror mycket, men vad spelar de för roll nu? Ingenting spelar längre någon roll, förutom denna uppsatsen. Men kanske om jag stirrar på detta papper tillräckligt länge så kanske de kommer ner några ord på de.... Kanske...

Jag har de! Jag ska skriva en uppsatts om livet, mitt liv, om att leva, om att finnas, om att älskas... De vi kallar livet! Bara för att jag har kommit på vad uppsatsen ska handla om så är pappret fortfarande tomt. Jag är rädd för att skriva fel, att ha fel, tänk om jag har fel? Tänk om jag inte kan så mycket om livet som jag tror mig kunna... Känner mig lite ambivalent... Någon som jag borde kunna saker om livet, om allt som är vackert och sprudlande i allt elände och kaos, att finna skönhet i skräp och att leva för dagen med sikt på framtiden.

Jag vill kunna se med värme på liv som jag en gång kallade för mitt, om livet som jag levde, delade, till viss del älskade, till viss del hatade... De livet som jag kände mig likgiltig inför, för skratten som jag delade med dem jag älskade, för tårarna när något rörde min själ. Känslorna ligger mig väldigt nära, kanske är de därför som jag har väldigt lätt för att skratta? För att gråta? För diverse andra känslor som ligger där emellan och bredvid. För livet är idag inte som de än gång var, då jag trodde på de hela, på skapelsen och fjärilarna, att man kunde stå på molnen, hoppa och drömde om att flyga...

Jag har varit bland molnen, jag har flugit, men fortfarande är drömmen fortfarande en dröm, då de inte alls var som jag trodde de skulle vara. Är jag bortskämd med mina drömmar? Eller är de min verklighet som var, som jag var bortskämd med... Vem är jag att säga? Vem är jag att dömma... Jag är bara en, ja, vad är jag? Jag är bara den som ska skriva en uppsats, vare sig mer eller mindre, men jag vill hellre vara mer.

Ur skuggans djup föds en sorg. Svart, och oigenomtränglig. Sorgen kan virra omkring i flera år i en mörk skog. Men ibland faller ljuset in i en lite glänta. Ibland måste sorgen leta lite. I den gläntan fann sorgen en gråsparv. Som alldeles ensam satt där och åt. Men den så ut att må bra. Sorgen satt sig ner, tittade på gråsparven.

Sorgen blev rädd. Vad skulle han bli om han inte var sorg längre? Skulle han bara försvinna? Skulla han bara sväva ut i tomma intet? Men så tittade han på gråsparven igen. Och såg nu inte bara en gråsparv utan även en liten kanin. Han snurrade runt, runt runt.

Han såg för första gången de gröna bladen på träden, blommorna, alla fåglarna. Han såg havet som brusade, bäckar som porlade. Han såg höga berg. Han såg en ljus värld. Sorgen drog fram till bäcken, han tittade ner, han såg.

Allt skulle bli bra. Inget fattades honom. Nu kunde sorgen se. När han var redo så såg han. Han såg sin utväg. Utvägen var ljuset. Ljuset vi ger till varandra. Ljuset är kärlek. Inte bara mellan den som man är kär i och en själv. Utan riktig ärlig och uppriktig kärlek. Tänk va en liten gråsparv kan göra. Bara han har en gråsparvstittare…

Han går ner för berget, och sjunger den välbekanta sången. Visslar där han inte minns orden. Han tittar på träden som snart inte har några löv kvar. Han tänkte att de hade varit himlans bra om man kunde göra som träden.

Dö, för att sedan återuppstå igen. Att man bli av med alla problem och brister sommaren fört med sig.. glömma de svårt. Men välkomna de nya. Att som fågel Fenix resa sig ur askan, skaka på sig, och säga, "här är jag"

Hon sitter där i sängen. Hon drömmer om änglarna. Änglar i alla storlekar , färger och former. De är hennes egna. Hon berättar inte för någon om änglarna längre. Hon gjorde det en gång, och allt hon fick var ett leende och ett hånskratt. Ett sådant; "lilla flicka, väx upp!" Det var länge sedan hon växte upp. Mycket länge sedan. När hon fortfarande var ett barn.

• Tankarna och känslorna. De är som änglarna, tycker hon. När de lyser i gult och rött.

När hon fortfarande var ett barn. Åren kom, åren tog. Det hon älskade, uppskattade. Borta var de. Lyckan går. Den bara går och går och går. Kommer aldrig fram, till henne! Hon ser alla, som tar vad dom kan få. Men hon är inte sådan. Hennes selektiv står ivägen för logik.

Hon vill bara se de gula och röda änglarna. Dom inbringar hopp och harmoni. Men hon ser bara de mörkblå och bruna. De som gör henne illa till mods, och ångerfull.

• Hon väntar på den stora... Den som hon skall våga lita på. Vars hand hon vågar hålla. I vars famn hon vågar vara.

Tills dess sitter hon i sängen, medan änglarna hoppar och skuttar i gult och rött