Ibland så har man den dära känslan att man bara vill slå, skrika och sparka. När de känns som himmlen skall falla ner, även om de bara är över ens eget huvud. Alltså dom dagarna när man plötsligt bara ser svart, och hatet kommer över en. Men jag hatar inte, längre. Jag ogillar skarpt. Och varför egentligen ödsla tid på de som gör ont?

• Mammas råd: Man skall inte ödsla tid på idioter.

Mamma har väldigt rätt här. Varför skall någon ödsla tid på de som inte ligger på deras bord? Och de är väl inte mitt bekymmer om någon annan vill bete sig som en idiot, för de behöver inte jag göra det. Varför skall ens egna värld alltid kretsa runt en annan? Eller gör den det?

Att gå vidare i livet kan vara svårt. Men vissa dagar, busenkelt. Andra dagar, död, pest och pina. Men jag tänker positivt ser de från den ljusa sidan. Tänker på alla möjligheter. De finns så mycket mer än bara sorg, hat och även mer än ogillandet. Så varför inte skrika och dansa i regnet och vinden vara vacker, fri och vild (som Loke uttrycker sig i en av sina låtar)

Jag vill testa de möjligheter jag har, umgås med vänner, finnas, fira, älska livet. Men vad är de som stoppar mig? INGENTING..

Ett gott tecken är att jag Bloggar, för som ni alla vet så bloggar jag inte om jag inte mår bra. Fick höra senast idag att jag både är snygg och sexig (jajamen, och kom inte och döda mitt självförtroende *skratt*) Så jag skall rufsa om mitt hår, raka benen, på med lite smink och leva livet.. La Dolce Vita even.. Vem kommer att vara med mig?

Grönt dansar runt i en vind.

Dansar överallt där man både ser och inte ser.

Grönt som gränsar till gult, blått och brunt.

Färgerna som tillhör samma skala,

Flyter ihop i en stor organiserad röra.

Naturen kan färgelära.

Bara vi som skulle kunna få för oss att sätta ett stort fult betonghus,

I den mest praktfulla gröna dräkt