Innan jag började på gymnasiet, tyckte jag att kaffe var något av de äckligaste som fanns. Men jag har börjat se de som en nödvändighet. Skulle jag överleva en dag utan kaffe? Troligen ja, men jag undviker helst att testa. Inte bara för min skulle utan även för andras skull. Med eller utan mjölk, de kvittar, men jag har märkt att jag gillar de bäst när de är kallt. Jag vet, jag vet att jag inte är så speciellt normal, men de är så jag gillar de.

Kaffe är klart ett krav för ett förhållande. Jobbigt att ha den kaffecistiska sjukdomen alldeles själv? Och om man jobbar som präst (vilket jag vill göra om ett par år) så är de nästan en nödvändighet att dricka de. Finns ju ingen som hälst normalitet när man går på hembesök och säger "nej du jag dricker inte kaffe". Fast de kanske gäller alla yrkeskategorier där möte med människor sker. Fast dom som är allra ovanligast är de människorna som varken dricker kaffe eller te. (Udda de dära)