"Där dagen och natten möts, och där havet går till ro, där älvor och trollen och vidarna vaknar till liv" - Loke Nyberg

"Stormarna kommer, och regnet de faller men jag står här i din härlighet. Jag står på en klippa jag står på ditt ord, jag står på alla löften du gett." - Stefan Almqvist

Kort, konsivt och vackert. Önskar att man själv kunde skrivit de där.

 För mig är bön mycket mer än om att be om hjälp. De är mycket tack och förlåt som jag känner är viktigare, iaf för mig.

Men visst, många ber om personlighjälp, andra om världslig. Man ber ofta för de man tycker är viktigt.¨

Om de slår in, eller inte. Vems fel de är att de inte gör de. De svaren är olika beroende på vilken kristen, eller vilken sorts kristentillhörighet denna personen har.

Men sedan tror jag inte att Gud besvara våra böner för att vara snäll. Utan för att någon balans skall finnas. Rättvis är Gud. Men ibland ser vi inte de eftersom vi är så inne i oss själva.

Men vill vi allltid höra svaren, de är med en tanke. När Gud säger JA! då är allt kalas. Men när Gud säger NEJ, så vill vi inte alls lyssna.

De finns en berättelse. Den går lite ut på de jag försöker komma fram till. Att vi alltid har bestämt vad Gud skall göra för oss, att vi ser de i våra böner. Att vi kanske glömmer att se vad Gud egenligen säger.

”Det var en man i en stad, Plötsligt blev de översvämning i staden och vattnat började stiga fort.
Först kom de en man i en bil som stannade vid huset, och sa att mannen skulle hoppa in i bilen och köras till säkerhet. Men mannen ville inte detta, han hade tjäntat och fruktat Gud i hela sitt liv, vigt sitt liv till Gud, så Gud skulle rädda honom.
Bilen hörde iväg, och vattnet steg ytterligare.
De kom en pansarvagn, som sa att han skulle hoppa in, så skulle han köras till säkerhet. men mannen sa coolt att Gud skulle minnsan rädda honom. Och pansarvagnen körde iväg.
De kom en motorbåt, för nu hade vattnet stigit till över våningen på mannens hus. Men mannen vägrade fortfarande att ta emot hjälpen, för de var Gud som skulle hjälpa honom.
Vattnet steg ytterligare och tvingade upp mannen på taket. Nu syntes nästan inga hus alls, och inga andra människor. Då kom de en hellikopter, dom slängde ner repstegen, skrek åt honom att klättra. Men klättrade mannen? Nej, Gud skulle rädda honom. Hellikoptern åkte iväg.
Mannen drunknade.

Mannen kom till Gud, och han var så förbannad att han inte visste vart han skulle ta vägen. Så länge som han tjäntat Gud, bett till Gud, fruktat Gud. För ingenting? När de verkligen gällde så hjälpte inte Gud honom?
Gud sa ”Jag skickade dig en bil, en pansarvagn, en motorbåt och en hellikopter, men du tog inte chansen”

Jag tror vi är likadana. Att vi förväntar oss att de är Guds hand som skall komma ner och lyfta oss till säkerhet. Vi borde egentligen öppna ögonen och se vad de är Gud vill. Vill säga oss, allihopa.

Men de kanske bara är jag.

----------------------------------------------------------------

Idag är de Gustav Adolfsdag. Så de går ut på att man skall äta bakelser. Annars är de som vilken annan dag som hellst.

Han blev ju dödad i tyskland för jag vet inte hur länge sedan. Jag har för mig att de var i Lützén iaf. Men egentligen, hur mycket kan vi om våra gamla kungar och drottningar? De är ju ganska kul att veta egentligen. Jag har ingen aning om han Tyko Brae (eller va han nu hette) var kung eller inte.. Men han dog ju för att han aldrig kissade, han ville inte lämna bordet, så hans urinblåsa sprack. Då tycker man kanske att dom borde ha lärt sig att de räcker med VARMRÄTT och EFTERRÄTT när man äter middag. Man behöver faktiskt inte 32stycken. Ja du läste rätt, de kunde vara upp till 32 rätter, för en man som han då vill säga. Ju längre ner på bordet man satt ju mindre maträtter fick man.

"Åhnej, jag fick bara 8portioner" Alltså de har jag inte tagit som ett nederlag, utan med tacksamhet. Eftersom dom använde en fjäder för att få upp de dom ätit, för att kunna äta lite till.

Men Hallå?! Om jag har ätit så är de iaf för mig, de sista jag tänker "jo men nu skall jag nog äta lite till" Utan för mig är de mer att man skall ge maten till någon annan, för jag vill inte ha den. Men tänk bara den för oss roliga tanken, om någon av dom fått magsjuka. Då hade jag verkligen inte velat sitta vid de bordet.. Då dom ofta var många fler än bara familjen..

Klockan är redan 09.00 Dags att gå upp, komma in i duschen. Äta frukost. Och slutligten, försöka se männsklig ut. De är inte de lättaste. Sedan skall man vänta på att samma förvandling händer Jennifer.

På morgonen önskar jag att jag hade magiska krafter. Trolla bort tröttheten, och skabbigheten.