När jag var liten så trodde jag att alla vuxna bara hade beskymmer när de kommer till räkningar. Och om hur mycket deras barn spenderade. (Men Friday, du spenderade ju ingenting nästan när du var liten, de är nu du gör de för dina egna pengar!) Men ju äldre jag blir, ju mer inser jag att vuxnas känsloliv är så himla mycket mer komplicerat än vad tonåringars är.

När man växer upp så lever man i idéalens värld. Där man skall vara snygg, smart och självsäker. Och som vi alla vet är detta svårt speciellt när man är sådär 15-16år gammal. Men sedan när man blir vuxen, vad händer då?

Vad är de som händer? Jo de är väl de att samma tonårsbeskymmer kvarstår, man skall vara snygg, smart och självsäker. Samtidigt som man har krav att man skall skaffa lägenhet, pojkvän och bilda familj. Man skall utbilda sig och skaffa sig ett jobb. Man skall pensionsspara, försäkringar, bil, lån, barn.

Räkning på räkning. Matlagning, disk, städ, tvätt. Mer räkningar.

När är de meningen att man skall leva livet? Se världen, Att testa på alla saker man kommer ångra att man inte gjort annars?

För att sedan inte glömma, att man kommer upp i sådär 35-40års åldern, gå in i väggen och bli sjukskriven.

De är just då som jag funderar på varför man vill växta upp så snabbt när man är 15. Man vet inte vad som väntar. Hade jag fått välja hade jag gladeligen gått tillbaka 5år. Men men, man lär sig, säger dom.