SKRATT är ett återkommande ämne som kommit upp de senaste på jobbet. De där härliga älskande skrattet. Där de inte ligger någon uns av sarkasm eller elakhet. Utan ren, och genuin glädje.

Hur kommer de sig egentligen att vi har olika skratt? Är de för att smitta vidare skrattet? Att få de att fortsätta längre? Jag har funderat på de ett bra tag. Jag tycker iaf att de är härligt att höra och se folk skratta. Att våga skratta.

Har varje människa ett personligt skratt, och undra vem som påverkar hur vi skrattar. För om man påpekar hur någon skrattar, så kännes de inte längre lika naturligt.

Jag säger; oavsett om du skrattar som en åsna, ko, mus, mås. Vissa skrattar helt ljudlöst. Andra låter som en hel manskör. Jag röstar för mer skratt åt folket. Själv ska jag lyssna på hur jag själv låter, nästa gång jag skrattar.

Machmet, Lägg den på bilen... vi går här ifrån...