Jag har en nalle i min bokhylla. Jag fick den för på min 19års dag. Av en vän. Fast jag inte har så mycket kontakt med honom längre, så är de en av de sakerna som gör att hemma känns hemma. De är ett sådant föremål som man alltid vet vart man har de.

Fasten man kanske inte använder de. Att vi sätter de längst upp på hyllan, som att vaka över oss. Men skulle någon få för sig att ta bort nallen när jag inte märkte de. Så skulle jag väl först inte sakna den. Utan de skulle komma efteråt. På smygande. Och kanske skulle jag vända upp och ner på mitt hem. Just för att hitta den igen.

Ibland kan jag känna så när de kommer till tro. Människor lever sitt stressade liv, sätter Gud där uppe på hyllan. När vi inte haft Gud i närheten av oss på ett tag, så börjar vi leta, och ropar "kom fram". Vi vill ha Gud i ett koppel. Vi vill ha vår enga Gud på våra vilkor. Jag tror att de flesta människor tror på något. Oavsett de är den som jag väljer att kalla Gud, som andra nämner vid Allah. De spelar inte så stor roll. Vi människor vill iaf ha saker på våra villkor.

Är inte de samma sak när vi blir kära, och säger, "detta har jag inte tid med" Så när är vi egentligen redo för kärlek? Kan vi ha Gud och Kärleken i varsitt koppel. Eller sitter de på samma?  

Vad jag försöker säga är väl att man saknar och uppskattar inte saker så mycket som när vi förlorat dem. Jag personligen vill gärna kunna uppskatta saker i livet, medan jag är mitt i de.