Ni vet när man börjar ett nytt jobb, så känns allt bra. Man ser alla bra saker, alla människor och alla möjligheter. Men ju längre tid de går, ju mer inser man att denna lilla bubblan som man vill ska finnas, den bara försvinner. De kan ju alla räkna ut egentligen. Men de är så mycket snicksnack (läs skitsnack om du vill.) Lite småskole metoden "Berättar inte du för mig, så berättar inte jag för dig." Även om verksamheten faller.

Att jobba i kyrkan för mig har varit att, då är man en förebild. Men om inte ens vi i kyrkan kan försöka lösa våra problem och konflikter, hur kan vi då gnälla på att världen ser ut som den gör? Om vi själva har gett upp?

Vi som är kristna, vi pratar mycket om förlåtelsen, budorden och hur lätt och fint allt är. Men att ha sin tro som sitt jobb är då inte lätt vill jag lova. Samtidigt som du ska hjälpa andra att brottas med div. frågor, så ska du brottas med dina egna. Du ska ta hjälp av din egna tro, men inte låta den ta över ditt arbete.

Nu är jag relativt ny i "jobba i kyrkans"-värld. Så jag får väl skapa mig mönster. De som jag är rädd för är att bli den klassiska "Jag gör som jag alltid har gjort, för de är enkelt och bekvämt." Jag vill känna utmaningar i mitt jobb. Och slippa allt gnäll och allt "bekvämt"

God morgon.

Nu är de snart dags att gå till jobbet. De är onsdag morgon och de är tidigt. Känner verkligen att ögonen går i kors. Helt galet egentligen att man inte lägger sig tidigare än vad man gör. Hade jag gått och lagt med när jag var påväg första gången så hade jag antagligen varit lika trött nu ändå.

Eller så är de bara så att min säng är sjukt skön och jag har en dragningskraft till den som är enorm. Man kanske ska ha en dragningskraft till något annat, så man inte sover bort hela dagarna när man är ledig, utan faktiskt kommer upp och gör prylar.

Sedan har jag precis konstaterat att min pappa är knasig. Han stod i hallen, tittade på mamma, och säger de mest knepiga sakerna. Men men sådan är min pappa. Jag antar att de hör till.

Pumba; Lämna ditt bakomflytna före dig.

Funderade härom dagen på vad det kan betyda. Och de som jag fick fram var väl att man ska bearbeta de som har hänt för att kunna gå vidare, annars kommer de jaga ikapp dig och slita dig i stycken. Haha lite brutalt sådär.

Jag vill åka utomlands.. Eller iaf åka bort en stund =) De hade varit härligt =)

De är väldigt fint väder idag. Helt galet egentligen. Länge sedan man såg solen. Funderar på om man ska in till stan och vandra omkring, eller åka till slottskogen och promenera runt lite. Sådant är alltid härligt. =)

Bara strosa omkring och bara finnas.

Tror man inte gör de så ofta.. Bara kör lite egentid. Man kanske sätter sig på ett café, och bara myser.

De jobbiga är inte att hitta de man vill ha. De svåra är att få de man vill ha.

-Jag själv (Agent-Friday) aka Frida 

Jag förstår mig inte på folk som måste hoppa fallskärm, springa ett maraton eller hoppa bungyjump för att "få känna att de lever." De personerna borde ju helt klart gå en dag i stilettklackar. Efter 9 timmar i dem, sätta sig ner, ta av sig dem. Lägga sig på sängen, och dö en stund. Den känslan, när man lägger sig ner, är så totalt himelskt. Helt galet. Egentligen..

Varför gör jag de då? Plågar mig så. Är de att jag gillar smärtan? Nej verkligen inte. Är de för att de är en utmaning? Nepps, inte de heller. Men för att de är så sjukt läckert med klackar. Höga och smala ska de vara. Tycker jag iaf. Sedan att man (läs jag/Friday) får så sjukt snygga ben i det med. Helt galet.

Men men, mina fossigar och mina vader är tuffa. Och ikväll ska de åka på en rejälomgång. *skratt* Lär dock inte vara lika nöjd i morgon. Men vem vet..!

Dö-skalletrenden har ju varit här nu ett tag. Men varje gång jag tror att den ska fade;a bort så kommer den tillbaka. Överallt man ser så är de döskallar typ, allt från småbarn som har de på sina nappar, till att vuxna har de på sina tofflor och filtar, till och med som tatueringar.

Jag gillar iof döskallar jag med. Men de var som när man var liten och de var så tufft att ha penntroll. Man skulle ha dem i olika storlekar och formationer, nyckelringar, örhängen, som halsband eller just bara som troll med färgglatt hår.

Men hade det inte varit coolt att vara lite av en trendsetter? Att bestämma "jo men nästa år så ska de vara inne med fjärilar på allt." Fast just fjärilar är ju inget bra exempel egentligen, eftersom de ska attrahera flera grupper. Både mainstreamgrupperna och de alternativa folkgrupperna. Fast då kanske fjärilar funkar ändå? Man kan ju ha läskiga fjärilar och sockersöta fjärilar, lite som med döskallarna, vissa är söta och rosa, och andra är läskiga (?) och svarta.. haha