Helt galet, kilar överallt. Brösten, magen, ryggen, armarna, byx linningen, nu även låren och smalbenen, nacken och håret. GASCH!! Jag blir galen.. Vad är de för fel på mig? =(

Rödprickig hela jag, snart sönderriven med.. Galet..

Nej nu ska jag fortsätta gnälla och kolla på topmodel och försöka att inte riva sönder hela mig..

Solen lyser, fåglarna kvittrar, blommor och träd knoppas.

Allt är näst intill perfekt. - jag är hungrig.

Fast finns ordet perfekt egentligen. Ibland har jag undrat om perfekt egentligen är en synonym till lagom. För när vi har lagom så är vi ju nöjda. För de är ju precis vad lagom betyder. Men perfekt är väl med precis lagom. Man har precis all man vill ha, varken mer eller mindre.

Om man tänker på salt som någon slags perfekt/lagom substans. Att om man har för mycket salt i matlagning, så vet vi alla hur de smakar, har man inte salt i alls, så smakar de knasigt, som om någonting saknas.

Men vad är saltet i våra liv. Har vi något alls? Då lagom borde vara de vi strävar efter. Medan ordet perfekt för att vi får prestationsångest för att vi måste kunna göra 2miljoner saker samtidigt.

Jag yrkar för att byta ut ordet perfekt mot lagom, för lagom ligger bättre i munnen. Samt att jag vet ingen som känner förakt gentemot att känna sig lagom, men de flesta känner förakt gentemot att vara perfekta.

"Lagom tjock" - Karlsson på taket. De kan jag hålla med om faktiskt. Är inte smal, är inte tjock, men alldeles för omotiverad för att bry mig om bantning och andra grejer, då är de mycket lättare för mig att acceptera att jag är lagom. Och i detta fallet "lagom tjock" *skratt*

Vad vi säger påverkar människor mer än vad vi tror. Jag har börjat fundera över mina egna ord. Ibland när jag skriver, så är jag metveten om att jag skriver, men inte vad jag skriver om. Lite som bilden. Att orden är som sanden i en hand. Men orden är sandkornen. När ett sandkorn, eller två rinner igen utan min vetskap, så är de fortfarande sand. Lika så är mina ord fortfarande mina ord. Vare sig jag är medveten om vad som sker eller inte.

Orden tycker jag om. Orden är min vän. Ordet kan jag lita på när de är svårt och tungt, när de är lättsamt och glatt. Jag tvivlar på att jag alltid är medveten när jag skriver. För om jag har gått tillbaka, läst en text eller ett tankeord som jag har skrivit för mig själv. Så har jag inte förstått dess innebörd. Och man får en Aha-upplevelse, i sig själv.

Många av er kanske tror att jag flummar runt. Men som jag nämnt förut så tänker och funderar jag ganska mycket kring saker och ting. Allt som man tänker och känner är kanske inte bara för en själv. De har hänt att folk sagt "De du sa, fick mig att vakna upp, jag tog de verkligen till mig." Medan jag själv inte har en aning om vad jag har sagt. Men de är då jag inser vikten av att lyssna på folk. Just då när de betyder något för den personen. Att få göra skillnad.

Du kanske inte förstår dig på allt de jag skriver. Men då kanske just de sakerna inte är menat för dig. Jag förväntar mig inte att folk ska hålla med mig. Jag vill bara se, och känna att ordet har makt. Vare sig de är mitt ord, eller ditt ord.

Måndag morgon.

Veckan börjar om och man ska vara entusiastisk och ta allt med stormsteg. Själv känner jag mig totalt omotiverad. Men de kanske kommer längre fram i veckan? Helgen. Ja helgen var ovanlig, av sällan skådat slag. Men den var bra. Härlig och eftertänksam. Att man bara får tid till sig själv och sina tankar är ganska ovanligt de med.

Känner mig inte direkt bortskämd med tid. Hade jag fått välja så hade jag velat ha 30timmar per dygn, men de kanske bara hade reflekterat i att jag hade jobbat mer och fortfarande haft lika lite tid till saker som jag tycker om att göra.

Kanske ska man ta en stund på rasten varje dag och bara sätta sig ner med sin kopp kaffe och bara fundera över livet, universum och allting? De hade onekerligen varit praktiskt.. Men vem skulle ha tid till de? När de man gör på rasten är att snacka en massa smörja för att sedan börja jobba igen, och prata mer smörja med sina jobbarkompisar. Fast jag gillar mina jobbarkompisar, så jag tycker de är bra smörja =)

För övrigt vet jag inte vad som är fel på mig. För de senaste fyra dagarna så har jag använt ordet "onekerligen" typ 30ggr eller något. De är helt galet. *skratt*

När du tycker att livet suger och är dåligt. Tänk på de bra sakerna du har som ligger framför dig. Vi glömmer ofta att vi inte är oövervinnerliga. De räcker med minsta lilla grej för att vi ska stå där med ingenting.

"då lever jag på smulor och på pantburkarsretur" / Loke Nyberg.

Allt de vi har kan tas ifrån oss, lika lätt som vi fått de. Både vänner som materiella saker. Saker som vi ofta tar förgivet.

Men mina vänner; Jag älskar er! <3

Jag känner mig så duktig. Jag har skrivit klart kapitel två på min bok. De är faktiskt ganska spännande att skriva den. För jag överraskar mig själv. Jag är själv nyfiken på hur de ska gå.

Boken som har samma titel som bloggen (en kaka till er som kommer på vad den heter.) Nu är de bara åtta kapitelkvar. Om jag kommer publicera något här? Jadu, jag skulle kunna sätta in ett stycke här;

Detta är för första kapitlet fjärde stycket.. Så nu vet du de.. *skratt*

Jag brukar få spam som dom kallar "Visste du att?" Jag vet inte hur jag fått de, men får de iaf med jämna mellanrum. Men dom är faktiskt ganska roliga. Tänk om man kunde lära sig något av sin spampost i allmänhet. Då skulle de plötsligt få ett syfte *skratt*

Men saken är den att detta stod i;

• Låtsassmuts

Om din granne hånar dig för att din fyrhjulsdrivna bil aldrig ser ut att användas offroad som det är tänkt, kan du nu få Spray-On-Mud. Det är helt enkelt lera på burk, så att din bil ser skitig och använd ut.

--------------------------------------

Haha, de är ju verkligen helt galet. De MÅSTE vara en amerikanare som har kommit på de. Och så undrar dom varför människor i världen svälter.. Galet...

I tidningen stod de idag om de såkallade "blogg-syndromet" att man hela tiden ska försöka överträffa sig själv. Visst har jag sagt att jag ska blogga varje dag, visst har jag funderat på hur de ska kunna gå till när jag åker utomlands i totalt tre veckor. Men de håller mig inte vaken om natten. För de är jag som styr bloggen och inte bloggen som styr mig.

Jag skriver mina inlägg om saker som jag bryr mig om, saker som jag tycker är viktiga. Och om jag kan beröra andra med mina ord, så är de bra. Oavsett de är någon av mina trogna läsare eller om de är någon ny som bara trillar in.

Egentligen fungerar denna sida som en ventilationskanal. Där jag är personlig, men inte privat. Det är för mig en viktig gräns. De finns många som inte håller på den. Sedan tycker jag personligen att om man ska läsa en blogg så ska de vara mer än "Idag vaknade jag klockan 8.30, gick upp, tittade ut genom fönstret, åkte och handlade mat, träffade *sätt in valfritt kompisnamn här*. Sedan gick vi på café *sätt in töntigt internskämt citat här*... bla bla bla bla bla...!" Alltså egentligen. VEM BRYR SIG?!

Eller de det vi gör egentligen ändå? Är den bloggen ingen skillnad från min? De kanske också är en person som behöver skriva av sig för att försöka få och framförallt se och förstå vad som händer. Varför man tänker på just de man tänker, och lugna sin oro. Eller för att inse hur tråkigt ens liv är och inse att de behövs något uppiggande?

Men vad vet jag. Jag kollar mina statistiksiffor. Så de är väl inte bara för mig som jag skriver. Men jag tänker alltid på "att även små kastruller har öron"