Ibland funderar jag på de. Om Gud alltså. Han skapade kvinna och man, vilka båda är bra på sina sätt. Men efter en helg på stan och alla dessa karlar. Jag läste ett citat:

"Gud måste också vara bög, för annars skulle de inte finnas så många rövhål"

Men egentligen, tycker dom som jag anser vara svin, sig själva att vara svin, eller tycker dom de om mig? Jag har ingen aning faktiskt. Kan Gud egentligen ha en sexuelläggning? Det tror jag faktiskt inte, då de bara finns en Gud, så finns de ju ingen eller inget som kan vara sexuellt med Gud. Och varför behöver Gud de sexuella? Inte direkt så de är tänkt att skaffa barn. Det gjorde ju Gud ändå genom Adam och Eva.

Tillbaka till de här med att folk är rövhål. Jag tror verkligen inte att de är Gud som gör folk dumma i huvudet, utan folk gör folk dumma i huvudet. Vi gör alla misstag, till och med jag (Ja Friday, du är sååå ödmjuk!) Och om Gud då skapat dessa misstag? Det tror jag inte, vi har ju faktiskt vår egna fria vilja. Och om vi väljer att göra misstagen, så är de upp till oss. Men samtidigt tror jag att Gud finns där vid vår sida, och säger något i stil med "Var inte de där väldans dumt? Men hej, jag finns vid din sida och tillsammans skall vi ta oss ur detta."

Kontentan av allt är; Gud skapar människor, perfekta på sitt sett. Alla matchar inte varandra. Sexuelläggning spelar väl ingen roll? Och för att säga att Gud är bög, så säger man samtidigt att Gud är människa. Varken mer eller mindre än oss. Gud skapar kärlek, om den är mellan två av samma kön eller en av varje är väl skitsamma så länge man älskar varandra? Men hej, Gud är Gud, och vi är alltid rövhål!

Nu borde jag gå och lägga mig. Hänt mycket idag. Iaf på de tankemässigt då. Ibland borde man ta ett par timmar att bara tycka och tänka i sin ensamhet.

Tystnad, saknad att vara behövd. Just nu kan jag inte klaga på känslor. Dom finns ju alltid där. Acceptera, glömma, hjälpa, finnas, andas.

*Imorgon börjar en ny vecka. Nya möjligheter och erfarenheter. Skall bli spännande? Nja, kanske inte mer än att jobba.. Den ena dagen är den andra lik? Ganska mycket så ja..*

En bild säger mer än 1000 ord sägs de. Men alla ser ju på en situation eller en bild i detta fallet med olika ögon. För ofta ser man kanske de man vill se med. Jag hittade en gammal bild på mig. Jag står vid en spegel. Men grejen är den, att många har trott att de är jag och någon annan, fasten de är jag båda två. Betyder de att jag har två alteregon, att jag uppfattas olika av olika personer och perspektiv?

Det jag vet iaf, är att ett mynt alltid har två sidor. Och samma är de väl med oss människor med? Att vi kanske är den samme, men uppfattas olika för världen?

När man känner att allt är långt borta,

och frågan är om jag har råd.

Vem kan man då fråga?

Om sina funderigar då?

Där blickar möts i tystnad,

som ropar ut hallå.

Vilka kan då dömma,

ett litet vilset får?

Funderingar och önskningar,

virrar i höstvinden.

Dagarna blir kortare,

Men färgerna i ljuset destofler.

Det finns två låtar som har inspererat mitt liv. Den första låten är "Jag är" som Lasse Holm har skrivit. (Tror de är Tommy Körberg som spelat in den) och "Don't give up" Med Josh Groban. Att man kan författa sådanna texter är enormt.

"Jag är den du gör mig till, jag är den som stannar om du vill. Ett liv nära dig, en längtan efter närhet. Och för att du är, är jag."

och

Vackrare änd de orden kan man nästan inte finna. Inte jag iaf. Att de finns den där personen som hör mig och ser mig i alla situationer. Jag tror faktiskt att de finns såndanna personer som ställer upp så kärleksfullt och villkorslöst. Jag hoppas att jag är en av dom.

Att få vara den man är. De är väl ganska så svårt? Många talar om att man inte vet vem man är, att man inte känner igen sig i de man gör. För de är inte "jag." Men om du vet vem du inte är. Borde inte motsattsen vara du? Eller är de för enkelt?

Jag vet vem jag har varit, jag vet vem jag vill vara. Jag vet till stora delar vem jag är. Men jag tror inte man kan känna sig själv fullt ut. Kan bara tala för mig själv, men jag blir förvånad över saker jag gör ibland. Och saker jag inte gör. Där finns alla förutsättningarna för att mitt liv skall bli ett stortkalas med partyhattar och tårta. Men vad gör jag? Glömmer och försummar? Inte skickar jag ut inbjudningskorten iaf.

Att känna viljan. Att se chansen. De gör vi ofta, men vi tar den inte. Är de pga rädslan av vad andra skall tycka och tänka? Vad händer om jag väljer fel? Om jag inte gör allt rätt? Skit i de, lev idag. Bara för att man gör ett misstag betyder de inte att du är värdelös, alla gör misstag (till och med jag! *skratt*)

Men för att komma till min poäng. Alla mår vi dåligt ibland. Och man vet aldrig vad man skall, eller kan säga till någon som tycker att livet suger. Men de är hårt både på den som är nere och den som försöker trösta då de känns förgäves. Men ha förströstan att de kommer att bli bättre. Acceptera och förlåt. Ge inte upp, för att du är, är jag!

Jag tänkte på en sak som sades på tv härom dagen. "Hur stort hus du än har, så kan du bara sitta på en stol åt gången"

De är ju väldigt sant. För vad vi än har så vill vi ha mer. Visserligen kan jag bara tala utifrån mig själv. Själv tjänar jag helt okej. Jag bor fortfarande hemma. Betalar lite hemma. Men de är allt. Sedan så känner jag mig nästan lite bortskämd och så då jag har råd att köpa de jag vill ha. Men de är inte direkt så att jag kan åka till Thailand bara för att jag har lust. Men iaf. Jag har levt på under existensminimum tills nu när de känns som jag lever i överflöd.

Vad skall man egentligen göra så alla får varsin stol? Om vi bara ser på Sverige, så finns de fattigdom här, de finns hemlöshet, de finns sjukdomar. Man behöver inte bege sig så långt för att se allt detta. Borde vi inte uppmärksamma detta mer?

Hur kommer de sig att alla smartheter och fundersamheter kommer på kvällen? Är de för att man samlar alla de intryck man fått under dagen och dom bildar en gigantiskt stor minnes klump i mitt huvud som bara kräver att bli utspottad? Som ett garnboll?

Fast alla smartheter kanske inte kommer på kvällen? De kanske kommer på morgonen när man har hunnit att tänka igenom allt från igår, blandat med de man har hunnit tänka på när man vaknar. (Friday, som att gå på toa och att äta frukost?)

Jag skulle vilja vara i Taizé just nu. För er som har varit där vet vilket lugn man kan finna (Om man bortser från alla tyskar som är överallt, inge ont om tyskar men, ni vet.) Lugnet att få försöka hitta sig själv i en stressig vardag, som en retrit för själ och hjärta, men man får prata, skratta och ha kul. Allt detta med all den enkelhet som råder där. Tystnaden i bönen, nattvarden, bröderna, musiken. Och helt enkelt kärleken som man känner från broder Roger. (RIP!!!) Att få känna doften av regnet, blandat med blommorna.

På den franska landsbygden, och inte nog med de, alla dessa stjärnor, och ghosttrain (för alla som vet vad de är.) Men för att inte glömma, dessa gigantiska solrosfält, de är ju så gudomligt.

Jag saknar den kärleken. Att känna att man blir behövd och få känna att man får vara sig själv. En bussresa på 24timmar känns inte så tokigt när jag sitter i höstrusket och längtar tillbaka!