Ögon har en märklig egenskap egentligen. Jag vet inte om de är som man säger att de är själens spegel. Men de är mäktigt var en blick kan göra. Att samma ögon kan utstråla lycka och välmående, ena dagen. Andra dagen kan allt de ser vara hat.

Jag och Linda pratade om kärlek igår. Kärlek kontra hat. Vi kom egentligen till att de inte är varandras motsattser. Som man lär sig från barnsben. För om man känner hat för någon, så finns de en dragning till den personen. Något som den personen gör, eller har gjort mot än själv. Som man har en personlig anknytning till.

Den verkliga motsattsen måste väl egentligen vara likgiltlighet? Brist på empati, förståelse och ömhet. Att vara nollställd och att inte bry sig. Min fasa är att jag ska bli likgiltlig inför någon. Men är de egentligen ett försvar från vår sida, för att slippa att bli sårade? För att stänga av känslor för en stund?

Veni, vidi, vici.

Jag har varit och sett Storstadsljus-teatern nu. Den var jättehäftigt uppbygd med ljud och ljus, scenografin var kalas toppen. Men själva manuset var la sådär egentligen. Men ljudeffekter och hjälp av speglat glas, inte så mycket rekvisita, utan mest ljus..

Helt fantastiskt egentligen. Skådespelar insattserna var bra, men tyckte det föll på manuset faktiskt.. Dock var de en del fnissmoment som jag tror inte var direkt planerade.

Per Aspera, ad Astra

Det betyder; Genom svårigheterna, mot stjärnorna.

Jag ser de som en lärdom. Om man är mitt i svårigheterna så gäller de att se en framtid, eller i detta fallet stjärnorna, istället för att bara virra omkring i en grå, mulen och dimmig värld.

Allt för många tycker jag virrar omkring i dimman, och de är inte bara de själva som är där, utan drar med sig andra. Medvetet eller inte, ner i denna dimman.

Helst skulle jag vilja att den dimman försvann. Ur mitt liv är den så gott som helt borta. Har inte synts till sedan i ja.. ibörjan av året, men då var de inte min dimma. Så min personliga dimma har jag inte sett sedan förra sommaren. Så har egentligen aldrig mått bättre. Eller jag tror inte de iaf.

Så genom svårigheterna, mot stjärnorna!

Idag ska jag och Linda vara kulturella! Vi ska på teater. De var väldigt länge sedan hon och jag var på de sist. Då var vi nog ganska så små. Vi ska iaf se den där Storstadsljus som dom gör reklam för överrallt. På genrepet.

Jag förstår inte egentligen varför man inte går oftare, för egentligen så är de inte så mycket dyrare än bio. Eller de beror la helt på vart man vill sitta. Men jag är inte så kräsen så länge som jag ser.

Funderar på att boka in och gå på operan nästa månad. De kan nog vara ganska så kul tror jag. Om de är något kul som går dvs säga.

Som några av er kanske redan vet, så håller jag på att skriva en bok. Och att förklara fullt vad den handlar om skulle vara alldeles för krångligt. Så de kan jag gå in på längre fram troligtvis.

Men om jag skulle beskriva den i ett ord så skulle de vara "känslomässigreseskilldring" Jag vet inte ens om de ordet existerar. Annars så gör de det nu.

Börjar fundera på att jag skulle vilja ha en bild på mina två karraktärer.. så om du känner någon som vill rita, så får den gärna göra de =)

Flickan har blont hår till skulderbladen, blå ögon, vit kläning med mycket vind i... Och ser allmänt likgiltlig ut, killen har rufsigt halvlångt brunt hår och blågröna ögon =) Gärna en bild var för sig om jag kan få.. Personen som lyckas att med detta, kommer även vara den som få förhands titt på mina texter =)

Jag skulle vilja kunna trolla. Alltså inte sådär trolla bort saker eller med kort eller så. Jag skulle vilja ha min egna trollstav, som kan få saker att sväva, försvinna, skicka elaka förhäxningar. Där jag kan svänga med staven och säga tjusiga latinska ord. Lite sådär Harry Potter över de. Fast utan alla Harry Potter karaktärerna.

Fast jag sattsar på en annan sorts magi istället. Kärlek. De är la en härlig magi om något. Om man t.ex, introduserar två personer för varandra, som blir tillsammans och får kids och sådant, så känner man ju sig delaktig. Att de var "tack vare mig." Men egentligen hade de inte varit omöjligt för dem att träffas i varje fall.

Nu när jag går runt och är okär så känns iof kärleken ganska så avlägsen. Jag ser folk som pussar på varandra, och tänker "de tycker väl om varandra." Jag har inte de bekymmret att om alla andra är nykära så blir jag olycklig. Jag blir mer glad, och står snällt och tror att då BORDE de vara min tur snart. Haha men de har inte hänt än. Tror att jag kanske ska ta en lite mer aktivroll i dejtandet i sådanna fall.

Fast något som alla ogillar är väl alla par som är sådär äckligt söta och puttinuttiga mot varandra för länge! Okej du är nykär, kalas, underbart. Men slit läpparna från prinsen/prinsessan ibland och uppför er som folk *skratt* Att vara tredje hjulet är aldrig kul. Men vilken tur att mina vänner inte är nykära då.

Jag hade iof velat vara med i en sådan dära Askungen - historia. För de händer alltid så långt bort tycker jag. Sagor som känns för påhittade á la prinsessor. Men visst händer de ibland. Jag vill med leva sagolivet. Haha..

Fridens liljor

De bor en konstig känsla i min mage. Den är som en trogen gammal vän. Som hälsar på ibland. Den säger; "Hej, minns du mig? Nu är de dags att utsätta dig för prövningar"