När jag har känt sorg. Vilket har varit vid ett par tillfällen i livet. Så är de som någon tar alla ens känslor. Häller besin på dem, och tänder på. Att något djur flyttar in i magen och bara gör ont, som skriker tills orden tar slut. Och fortsätter sedan skrika, men allt som hörs är ekandet i magen, och i huvudet. Hjälplösheten faller över en. Allt välbekant är så långt borta. Även styrkan. "Jag kommer aldrig må bra igen!" De är känslan.

Snart är de ett halvår sedan du dog. Jag föll ihop, jag ville inte veta, jag ville inte se eller höra. Du kunde inte vara borta. De skulle ju vara du och jag. De som skulle bli min längtansdag, min lyckasdag. Dagen jag skulle få komma hem. Så slets jag längre bort. Bort från mina vänner, föräldrar och kollegor. Jag grät. Flera dygn. Tårarna tog slut. De sägs att när hjärtat är fullt tar tårarna vid. Mitt hjärta var och är fullt av saknad min vackra Nina!

Nu står jag här. Nästan ett halvår senare. Strax innan du dog så hade jag en sorg. Också efter någon som jag älskade. Men när du försvann Nina, så gjorde inte den sorgen ont längre. De känns som jag inte har gjort något annat de första halvåret, än att jag har fallit. Men som ett barn så ställer jag mig upp. Jag vet att du håller mig i handen, och hjälper mig när de är svårt. Du försöker guida mig hem med ditt ljus. Du visste alltid vad som var bäst.

Sorgen är inte längre en stor svart ogenomtränglig klump. Den är nu mer en kraxande svart korp, som kraxar och hånar, och klumpigt flyger, cirkulerar. En påminnelse om verkligheten. Om att jag inte är så odödlig som jag trodde. Jag är 20år, har hela livet framför mig. Tror jag. Du trodde de. Men dina 20 blev livet bakom dig. Tack vackraste Nina. Tack för att du lär mig om livet.

Jag som inte trodde att någon skulle bli bra igen. Jag mår bra. Inte världsbäst. Jag har kärleken från familjen och vännerna. Och jag har dig i mitt hjärta.

 

Petri

16 december 2007 22:21

Det jag närmast kan relatera till är när jag förlorade min morbror för ca 3 år sedan. Han stog närmare mig än min far.

Världen tycktes i ett ögonblick att vändas uppochner. Och sådant som man tidigare ansåg vara stora svårigheter förvandlades till nästan bagateller.

Även om i det ögonblicket det inte syntes möjligt så blir saker bättre med tiden. Sorg går över, mestadels iaf. Ändå så händer det fortfarande att jag önskar att man fick tillbaka det man förlorat. Det fanns så mycket att prata om och att lära av honom som nu inte är möjligt.

En sak är då säker, man får perspektiv på tillvaron.

http://loukasmaki.bloggagratis.se

 

Sandra

17 december 2007 14:06

Jättefint Frida, verkligen jättefint.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Okej, here we go. Det är onsdag idag och det betyder att jag börjar lite senare då jag jobbar kväll. Jag har egentligen skola på tisdags och onsdagsförmiddagar men inte just denna vecka så därför tar jag mig en välbehövd ledighet med datorn på magen ...

Nyss hemkommen från massa olika grejer på jobbet idag. Först började vi dagen med morgonmässa (jag jobbar i kyrkan för den som inte vet) och vi pratade om folkkyrka och grejer. (Vilket just nu är högaktuellt iom gårdagens nyhet om nästa ärkebiskop.) ...

Jag pluggar en kurs på komvux samtidigt som jag jobbar, eller ja kanske inte riktigt samtidigt då jag inte är på jobbet och i skolan samtidigt... Men jag läser kursen innan jag går till jobbet kanske jag snarare ska säga. Jag läser Naturkunskap 1b vi...

Here we go! Jag har tänkt en del på morötter idag, där av att jag ramlade in på min gamla blogg från 2007 och började läsa lite, och inser att jag egentligen är rätt rolig *skratt* Jag har genom några år skrivit en hel del här, roligt, tråkigt, sor...

Har precis varit ute på min morgonrunda, och jag pushade mig till gränsen så jag fick en riktigt bra tid. 28 min och 45sekunder. Det är min bästa tid någonsin. Vilket är underligt, men så är det, det var väl lite anamma i mig idag. Men nu väntar fruk...