När jag har känt sorg. Vilket har varit vid ett par tillfällen i livet. Så är de som någon tar alla ens känslor. Häller besin på dem, och tänder på. Att något djur flyttar in i magen och bara gör ont, som skriker tills orden tar slut. Och fortsätter sedan skrika, men allt som hörs är ekandet i magen, och i huvudet. Hjälplösheten faller över en. Allt välbekant är så långt borta. Även styrkan. "Jag kommer aldrig må bra igen!" De är känslan.

Snart är de ett halvår sedan du dog. Jag föll ihop, jag ville inte veta, jag ville inte se eller höra. Du kunde inte vara borta. De skulle ju vara du och jag. De som skulle bli min längtansdag, min lyckasdag. Dagen jag skulle få komma hem. Så slets jag längre bort. Bort från mina vänner, föräldrar och kollegor. Jag grät. Flera dygn. Tårarna tog slut. De sägs att när hjärtat är fullt tar tårarna vid. Mitt hjärta var och är fullt av saknad min vackra Nina!

Nu står jag här. Nästan ett halvår senare. Strax innan du dog så hade jag en sorg. Också efter någon som jag älskade. Men när du försvann Nina, så gjorde inte den sorgen ont längre. De känns som jag inte har gjort något annat de första halvåret, än att jag har fallit. Men som ett barn så ställer jag mig upp. Jag vet att du håller mig i handen, och hjälper mig när de är svårt. Du försöker guida mig hem med ditt ljus. Du visste alltid vad som var bäst.

Sorgen är inte längre en stor svart ogenomtränglig klump. Den är nu mer en kraxande svart korp, som kraxar och hånar, och klumpigt flyger, cirkulerar. En påminnelse om verkligheten. Om att jag inte är så odödlig som jag trodde. Jag är 20år, har hela livet framför mig. Tror jag. Du trodde de. Men dina 20 blev livet bakom dig. Tack vackraste Nina. Tack för att du lär mig om livet.

Jag som inte trodde att någon skulle bli bra igen. Jag mår bra. Inte världsbäst. Jag har kärleken från familjen och vännerna. Och jag har dig i mitt hjärta.