De är svårt de där med att sätta gränser. Speciellt om man har ansvar för en grupp med människor. När är jag den aktoritära personen, när skall jag bara vara mig själv, när skall jag vara den som säger stopp, nej, vänta?

Att veta skillnaden mellan vad som är personligt och vad som är privat. För man måste dela med sig om man skall vara en bra ledare, men vart går gränsen mellan personligt och privat?

Själv tycker jag att de som är privat, de är de som bara är för mig. Men de som är personligt, se är de om mig om min karaktär, som inte säger så mycket om min innersta längtan, tankar och funderingar.

Att prata om mobbning tillexempel, och kanske prata om sin egna mobbning (om man nu har blivit mobbad) är två olika saker. För när du delar med dig av de privata, de är då man blir sårbar. För när man delar de som är privat, de är sådant som folk utnyttjar. Så låt de privata bara stanna mellan dig och de du älskar. Men visst de finns olika slags privata saker. Men så länge den är privat är den din, men dagen du berättar så är den inte bara din längre.

Nej nu har jag svamlat länge nog =)

Haha för att de är sent (kom precis hem från stan, eftersom de inte går några spårvagnar eller bussar!)

Men tycker iaf att denna bilden är kul. Skulle kunna ha en lång utläggning om denna kontra Gud. Men jag låter bli. Så njut av bilden..

Puss Frida