Alltså jag vill säga/skriva en massa saker,

men jag får inte riktigt orden till de.

Orden får inte plats i min mun.

De är stora, runda och blå.  

Musiken strömmar nu ut.

Jag känner mig stum.

Titta på mig,

Se mig.

Haha.. denna låten är nostalgi från barndomen. Kan inte påstå att den är bra eller så. Men den sätter sig i huvudet.. Skånskan verkligen biter sig fast..

Har egentligen inte så mycket att säga. För ovanlighetens skull. Utan jag skulle bara vilja uppmärksamma de små och bra sakerna i livet. Leenden. Leenden får oss att må bra.. så bjud lite extra på dem i helgen..

Helt galet, kilar överallt. Brösten, magen, ryggen, armarna, byx linningen, nu även låren och smalbenen, nacken och håret. GASCH!! Jag blir galen.. Vad är de för fel på mig? =(

Rödprickig hela jag, snart sönderriven med.. Galet..

Nej nu ska jag fortsätta gnälla och kolla på topmodel och försöka att inte riva sönder hela mig..

Solen lyser, fåglarna kvittrar, blommor och träd knoppas.

Allt är näst intill perfekt. - jag är hungrig.

Fast finns ordet perfekt egentligen. Ibland har jag undrat om perfekt egentligen är en synonym till lagom. För när vi har lagom så är vi ju nöjda. För de är ju precis vad lagom betyder. Men perfekt är väl med precis lagom. Man har precis all man vill ha, varken mer eller mindre.

Om man tänker på salt som någon slags perfekt/lagom substans. Att om man har för mycket salt i matlagning, så vet vi alla hur de smakar, har man inte salt i alls, så smakar de knasigt, som om någonting saknas.

Men vad är saltet i våra liv. Har vi något alls? Då lagom borde vara de vi strävar efter. Medan ordet perfekt för att vi får prestationsångest för att vi måste kunna göra 2miljoner saker samtidigt.

Jag yrkar för att byta ut ordet perfekt mot lagom, för lagom ligger bättre i munnen. Samt att jag vet ingen som känner förakt gentemot att känna sig lagom, men de flesta känner förakt gentemot att vara perfekta.

"Lagom tjock" - Karlsson på taket. De kan jag hålla med om faktiskt. Är inte smal, är inte tjock, men alldeles för omotiverad för att bry mig om bantning och andra grejer, då är de mycket lättare för mig att acceptera att jag är lagom. Och i detta fallet "lagom tjock" *skratt*

Nu har jag två dagar i rad kommit på mig själv att dansa och sjunga med i musiken jag lyssnar på. Inte de att jag gjort de hemma som jag brukar, utan att jag gjort de på stan, på spårvagnen, i väntan på spårvagnen.

Undra om de bor någon lite glading inom mig? ^^

Var på väg hem jobbet med mamma. Då vi gick förbi detta. Det är alltså två bärgningsbilar, massa andra bilar, massa karlar med blå rep och snören och en "Al dente" -spårvagn. Al dente kallas dom för att dom aldrig riktigt funkar som dom ska, aldrig riktigt är klara. Plus att de är från Italien.

Det var iaf väldigt roligt att se.

Kameran som jag har i väskan har

ju självklar inget batteri i sig, eller jo de finns, men de är typ jättedött. (ja de finns något som heter jättedött i min värld)

Jag sprang ju självklart runt och

lekte paparatizzi, vilket verkade

vara sådär halvuppskatta. Så jag la benen på ryggen och sprang. Plus att dom ropade på mig gjorde ju inte saken bättre. Men här ser ni iaf några av de bilderna.

Annat bra som har hänt idag är att jag har fått pyssla, tagit en del

bilder för jobbet. Och fått pyssla som sagt, när jag orkar lägga in bilderna så ska ni få se.

Jag gjorde en tavla och en ram. Sådant är faktiskt väldigt roligt, och jag tycker att jag är ganska bra på de med. Att jobba med pärlor och grejer.

Imorgon är de dags med jobb och grejer. Har en massa annat att göra i morgon med, prata med passcentralen, försäkringskassan och kronofogden (nej jag är inte i beskymmer, haha har bara en fråga) sedan börjar de närma sig konfirmationer och grejer.  Så de är mycket som är på gång nu, så ska man hinna med att träffa vänner och grejer med. De är galet ibland. Men så äret.. Min kameramobil är inte de bästa att ta kort som sagt, men ni ser nog vad de förestället iaf.

Vad vi säger påverkar människor mer än vad vi tror. Jag har börjat fundera över mina egna ord. Ibland när jag skriver, så är jag metveten om att jag skriver, men inte vad jag skriver om. Lite som bilden. Att orden är som sanden i en hand. Men orden är sandkornen. När ett sandkorn, eller två rinner igen utan min vetskap, så är de fortfarande sand. Lika så är mina ord fortfarande mina ord. Vare sig jag är medveten om vad som sker eller inte.

Orden tycker jag om. Orden är min vän. Ordet kan jag lita på när de är svårt och tungt, när de är lättsamt och glatt. Jag tvivlar på att jag alltid är medveten när jag skriver. För om jag har gått tillbaka, läst en text eller ett tankeord som jag har skrivit för mig själv. Så har jag inte förstått dess innebörd. Och man får en Aha-upplevelse, i sig själv.

Många av er kanske tror att jag flummar runt. Men som jag nämnt förut så tänker och funderar jag ganska mycket kring saker och ting. Allt som man tänker och känner är kanske inte bara för en själv. De har hänt att folk sagt "De du sa, fick mig att vakna upp, jag tog de verkligen till mig." Medan jag själv inte har en aning om vad jag har sagt. Men de är då jag inser vikten av att lyssna på folk. Just då när de betyder något för den personen. Att få göra skillnad.

Du kanske inte förstår dig på allt de jag skriver. Men då kanske just de sakerna inte är menat för dig. Jag förväntar mig inte att folk ska hålla med mig. Jag vill bara se, och känna att ordet har makt. Vare sig de är mitt ord, eller ditt ord.