Kyrkan är tom, stor och ödslig. Bara skratt i fjärran hörs. Folk smyger runt, tittar på tavlor. Känns mer som ett muséeum ibland än en kyrka. Sitter i receptionen och svarar på frågor om hur gammal kyrkan är, vem har byggt vad och dyl. Även frågor som, vart finns toaletten och får man fotografera.

När dagen börjar närma sig sitt slut för min del i kyrkan så spelar uret sin melodi för mig och de vise männen visar sig. Tillsammans med sina tjänare. Alltid mycket folk som kommer och kollar.

Människor i alla åldrar kommer in och tänder ett ljus. Detta ljus för 3kronor kan betyda så mycket för folk. För någon dom tänker på, hoppas på, drömmer om. Sedan en stillsam stund vid ljuset tillsammans med en bön. Denna ljusbärare med sitt träkors som är bevarat sedan 1100talet. De blir så  påtagligt, och så vackert. Att människor vid alla tider suttit vid denna ljusbärare och bara finns.

Stearinljuset är väl egentligen de som jag tänker på mest när jag tänker på just denna kyrka. Vissa kvällar då vi tänt upp den med hjälp av dessa små ljus, med deras klara lågt, kanske i ett mönster i trappan. Då får jag en stark känsla av närvarande. Jag säger inte vad som är närvarande. Det är upp till varje hjärta att bestäma.

Dagens sång: Du världens ljus som steg ner i vårt mörker, så att jag kunde se