• Man säger att små kastruller också har öron. Samma sak gäller speglar. Fast motsvarigheten blir ögon.

Tänkt dig en spegel; den är 150*70cm. Med en 3cm tjock svart ytterram. Innanför det så är det en 1cm tjock guldlist. Stor och vacker finns den där. För dig för mig.

Alla ser något i spegeln. Något dem gillar eller inte gillar. Något dem hatar, något de älskar kanske. Ändå tittar vi i samma spegel. Alltid ser spegeln något vackert, vare sig de är du eller jag, eller möjligen ett gammalt par skor.

Man skulle kunna jämföra spegeln med mig. Vi är väldigt lika båda två. Båda har vi en svart kant. Eller ja, yttre är ett bättre ord. Innanför ligger guldet, och de är de som gör oss speciella. Spegeln har som uppgift att ändra på sig när de kommer nya saker. Om den ser en tavla, återspeglar den tavlan. Men tar man bort tavlan blir den sig själv igen. Precis likadan är jag. Det som gör oss mest lika är att när någon ser i spegeln så ändrar vi på oss för att "ligga till lags" för den andre. Men jag är fortfarande samma person.

Ställer sig min mamma framför mig är jag hennes dotter. Ställer mina syskon sig framför mig är jag ett syskon. Ställer sig en lärare framför mig är jag en elev. Jag blir olika personer framför dem. Fast fortfarande är jag samma person. Likadant med spegeln, den är en och samma som kan ändra skepnad för att behaga. Vi agerar olika för olika folk.

Spegeln förväntas att finns där på väggen. Den hängde där långt innan jag föddes. Stor och vacker. Med mer vishet än vi kan föreställa oss. Den ser alltid lurig ut. Den var med då jag och alla mina syskon kom hem från sjukhuset dagen vi föddes. Den var med dagen då mamma och pappa gifte sig. Den har sett allt. Lycka och olycka. Men stor och stolt hänger den den där.

 Vare sig den visar vad vi vill eller inte så är vi beroende av den. Vissa mer än andra.

Solen stiger nu
Fåglarna sjunger sin sång
Staden rör på sig
---------------------
Snödropparna syns
Glada miner hos barnen
Grönskan är påväg
---------------------
Skratt, lek i solsken
Med små fräknar på näsan
Fötter i sanden
---------------------
De sista äpplena
Hänger där på trädet kvar
Tills de faller ner
---------------------
Flingor de små
Döljer stadens gråa hus
Glittrar fint i sol

---------------------

Staden står stilla
Håller andan, tyst, långsamt
Somnar nästan helt

När jag var ute på kyrkogården så kände jag ett väldans lugn. Det var konstigt. För oftast då jag är på en kyrkogård så brukar jag bara gå igenom för att de är kortaste vägen hem. Men när man stannade upp och reflekterade lite. Så Började man tänka på alla dem som låg i gravarna och på hur deras liv hade sett ut, och vad det var som hade hänt dem som man kunde räkna ut att dem inte dött av ålderdom. Av någon anledning blev de inte skrämmande av att tänka att låg en massa kroppar liggande runt omkring mig. Alla blommorna gjorde så att de såg ut som en trädgård. När man tittar på dem olika symbolerna och annonserna i tidningen kan de ibland kännas lite sorgligt då en person kan ha en annons inne medan en annan kan ha nästa hela sidan försig själv.

svenskarna är nog rätt distansierade ifrån döden, det är långt borta. På så sett att vi lever i sådant överflöd att vi egentligen slipper oroa oss för mat för dagen. Så det är inte något vi tänker på dagligen. Sedan är vi i Sverige ofta inte rädda för att vi själva skall dö. Det ser vi ganska så lungt på. Men att någon som vi älskar och står nära. Som familj och vänner skall dö, det är de som vi är rädda för.

Medan man inom exempelvis katolska länder har grav respekt för döden, och en begravning är inget farväl utan en hyllning till den som har levat och ett tack för att man fick spendera en del av sin tid men denne person. Sedan har vi exempevis Peru där man varje år gräver upp sina förfäder för att dansa med deras kvarlevor, en indiansk tradition. 

Döden skrämmer mig inte, tvärtom är jag ganska fascinerad av det faktum att man aldrig kan vara speciellt säker på vad som händer. När man dör tar det slut oavsett vad man planerat och tänkt sig. Jag tror att aldrig så mänsklig som i den sekund man dör.

Det är med en nyfiken, skräckblandad ovisshet jag inväntar min egen död. Men jag tror i skrivande stund inte att jag kommer att vara beredd, jag tänker aldrig göra mig beredd. Hellre dör jag!