De bor en konstig känsla i min mage. Den är som en trogen gammal vän. Som hälsar på ibland. Den säger; "Hej, minns du mig? Nu är de dags att utsätta dig för prövningar"

Nödrimmens mästare!! Välkommen till mina nödrimm =)

-------- 

Jag ser människor komma och gå. Jag hör dem prata om ämnen som är stora och små. De som är glada, och andra som har en känslomässigt stor skada.

Jag lyssnar på dem, men jag är tyst som en mus. Jag känner denna lokalen, lika väl som mitt hus. Mina rimma är så kassa, nödrimm på miljonen. Men jag gör ändå de bästa jag kan, av situationen.

Ofta så fnissar jag åt mina egna skämt, men de kanske är så dåliga att jag alla andra skrämt? Min humor är väldigt speciell. Undra om jag kommer överleva ikväll.

Nu måset jag gå ut, nej jag vill inte höra ditt tjut. Jag är kul och du är ful..

 ----------

Jag tror jag helt seriöst håller på att bli vuxen. När jag utbrister saker som "Hade du trevligt i helgen?" Vem säger så? Pensionärer? Man kan ju inte säga trevlig, man kan använda ord som kul, roligt och grejer. Men trevligt? :|

Och om de svarar något i stil med "Jo men de var en bra helg" så svarar jag härligt! :| What's wrong with me??? Jag blev plötsligt så mycket äldre på så kort tid. Så nu ska jag göra de ända rätta.

Jag ska skrika och dansa i regnet och vinden, vara vacker, fri och vild - Loke..

Synd bara då att de har slutat regna nu =/

Hmm förslag på hur man blir lite mer ovuxen?

Fick frågan idag om hur jag kan äta kött. Och om jag skulle kunna äta ett djur som jag sett i ögonen först.

De enda djuren jag brukar kolla i ögonen är husdjur, min vovve till expempel. Och varför jag skulle få för mig att honom vet jag inte. Han är ju bara benig och gammal.

Hur jag kan äta kött; De är gott! Jag får inga skuldkänslor. De är världens gång?

Skulle jag kunna äta ett djur som jag sett i ögonen; Jag är inte jägare, så kan egentligen inte svara på frågan. Han inte som tendens att åka ut till en bondgård och peka på en ko och säga "henne skulle jag vilja ha som köttfärs, tack!"

     Och förresten så har min mamma alltid sagt att man inte ska leka med maten. Så varför leka med djur man ska äta?

Men så kom jag på att jag brukar ju leka med salladen.. när man skivar paprika och man låtsas som att paprikan skriker "neeej, jag blöder (rödpaprika) jag blir alldeles röd!!" Eller när man hackar salladen. Kan ju inte säga att man inte blir glad av de.

Så jag leker hellre med makrosblad än vad jag leker med kor.

Hmm.. Jag har ritat en bild för att illustera "Stockholm syndromet" som Tezzan uttryckte de ( tezzans.blogg.se ) Stockholm syndromet ur denna synvinkel går ut på "pappa betalar, och jag visar upp alla mina dyra fynd på bloggen, är allmänt nonchalant, och äter grekisksallad i alla lägen. Jag har ett dyrt gymkort, och hänger med b-kändisar. Gärna ska ni vara sådär 16-17år och gå på något coolt gymnasium, och bo i innerstan.

De när nästan bara de i Stockholm och strax utanför Stockholm som ska bli nästa modebloggare, Sveriges nästa stora coola grej. Men egentligen, varför vill vi läsa om hur många Lattes de vill läsa den dagen? Och hade jag haft över 50.000 läsare, så hade jag inte velat skriva om några dumma solglasögon, utan om lägga in smygreklam på hur vi kan fixa ett bättre samhälle.

Jag kan inte förneka när jag tycker att de är såhär de små bloggarna ser ut. Långt hårsvall, bred skärp, och intalar sig själva att "tröjan ÄR en klänning" Bah. De är ju bara för mycket.

Fast egentligen så är jag la inte så mycket bättre. Jag bloggar iof om diverse saker med. Men försöker att lägga in visentliga och tänkvärda saker ibland. Fast nästa gång jag får något av min pappa så ska jag ta kort på de, lägga in de på bloggen och visa hur tufft de är. Sist fick jag en hamburgare av min pappa. Haha..

"Jag spenderar, du betalar och bär påsarna!" De lever den prinsessdrömmen som jag hade när jag var sex år gammal. Den där Barbie drömmen. Skillnaden är väl, jag växte upp och blev människa, de växte upp i hopp att få Marilyn Monroes kroppsmått (90 x 70 x 90) och hår som en Barbie docka.

Den förhoppningen tappade jag för länge sedan. Fast lika glad för de är jag, men gladast är nog räven?

Idag har jag varit så duktig att jag har re:designat min blogg. (Heja Friday friskt humör, hela huvudet fullt med smö...öh, jag menar kola=))

Jag vet kära läsare att ni är inte så förtjusta i rosa så många av er. Men jag måste bejaka min femenina sida, och jag tycker om rosa. Dock ska jag skona er från allt vad dagens outfit och sådanna där saker heter. För ärligt, orka liksom.

Fast de säger väl ganska mycket om den som bloggar om de bara lägger upp bilder på vad personen i fråga har på sig den dagen. Eller? Lite Ego varning? Haha då bloggar jag hellre om sådant som jag redan gör, och berättar för alla hur bra jag är, istället för att visa de på bild =)

Fast modebloggarna tycker jag inte är värst. De som är värst tycker jag är de faktum att de ser likadana ut allihopa. Då hade jag hellre läst om alternativa männsikors dagensoutfit. För de ser inte likadana ut. Nej förlåt, de ser inte likadana ut modebloggarna, de har olika storlekar på skärpen..

Andra jobbiga saker med bloggar är de som inte har styckesindelning. OMG de är ju helt galet svårt att läsa då. Fast jag brukar iof ge upp, och skita i att läsa dem då.

Ang.. Sandras kommentar till de senaste morotsinlägget..

Först och främst; hahaha där fick du till de *skratt*

För de andra; jag har bara en lätt morotsfetisch, de finns dem som är värre. Haha...

För de tredje; Mina morots fetisch är inte alls lika inna som min skofetisch *dreggla*

Ibland blir jag förvånad över vissa saker. Men ikväll är en sådan där bli förvånad över kväll. Be mig inte förklara, för jag får inte fram de bättre än så.