Jag kan inte påstå att jag någonsin tyckt om Gyllenetider. De är plastiggladpop som går att lyssna på när man har lite innanför västen, så man kan sjunga med och skråla i all sin prakt.

Men att lyssna på Gessles Na na na, eller La la la, eller varför inte Scha la la, när man inte har något innanför västen, så får de öronen att blöda, ögonen att smälta, och munnen att skrika avgrundsvrål.

Vad är de som gör att alla älskar den mannen? Är Gessle verkligen sommaren personifierad? Jag kan säga att jag är ytterst tacksam över att jag har sluppit honom hittentills. Om man bortser från att jag bloggar om de just nu.

Då kommer till de jag egentligen skulle skriva om. Hur kommer de sig att en snubbe som Gessle kan påverka så många. Om man bortser från allt detta sommar, svenska schallalala låtar och allt fjantigt poperi, och går till Roxette. Vilket måste vara typ Guds gåva till mänskligheten. Någonstans så måste de ju ha gått så fel för honom. För Roxette, de är minnen, glada skratt och gråt.

Varför var vi tvungna att dras med GT när vi hade Roxette? Man bör inte pajja ett vinnande konsept. Och jag tror att anledningen till att jag kan lyssna på GT när jag har gott innanför västen, är just av den anledningen. För jag tycker att hans tid i Roxette väger upp hans senaste påhitt. Så länge männskan inte släpper ett nytt album *skratt*

Visst är de härligt med solen. Men eftersom vi är svenskar så måste vi klaga. Så jag tänkte börja. Solen hade varit mycket härligare om man inte hade blivit så svettig och äcklig.

Vinntern hade blivit så mycket bättre om snön inte hade varit så himlans kall, och om inte snön hade blivit slask.. Blahabla egentligen.

Jag tycker vi ska vara glada och fira solen. Heja solen friskt humör. De är de vi ropar för =)

Min far har jag berättat här om innan. Precis nu kommer han in i mitt rum och utbrister;

"Du, ost är ju koncentrerad mjölk."

Jag tittar på pappa som ett fån..

"Betyder de att mjölk är komprimerad ko?!"

Säger han nöjt, fnissar, och går här ifrån.

God morgon i min värld.

Nu är de snart dags för Sweden rock. Jag är jättespänd, och de kommer bli jätteroligt. Så idag kommer packningslistan att skrivas. Jag har även beslutat mig för att de kommer bli en alkoholfri festival för min del. Dels för att då slipper jag oroa mig om baksmälla, och jag kommer vara pigg och glad när de är dags för Frankrike direkt efteråt.

Jag var i Ullared igår, så de blev att införskaffa sig massa nödvändigheter. Så som ett flak med festis (27 stycken even!) Köpte även två par shorts, en massa underkläder och en stegräknare.

Nej. Nu ska jag börja packa ihop alla nödvändigheter och lägga dem på ett och samma stället.

Vi pratade melodifestivalen igår. Men inte om rätt låt vann eller sådant strunt. Utan vad som händer med alla de låtarna som inte kommer med. Läggs de på hög? Slängs? Ges bort till någon annan torftig artist som kan svänga på höfterna en kortare stund?

De är ju ett antal låtar som skickas in till EM i sjung menar jag. De är galet många låtar. Folk som bara spottar ut, låt efter låt efter låt efter låt. Ja, jag tror ni fattar vart jag vill komma.

För jag tänkte på de med Bobby Ljunggren, G:som och Ingela "Pling" Forsman. Är inte de dags att de tre startar sin egna meldifestival så att alla andra vanliga dödliga kan ha en chans att visa upp vad de kan.

För ärligt. Börjar inte deras ballader och klassiska gladtuggumipop med lite extra trummor, lite fräckare (jo, jag är medveten om att jag precis sa fräckare) kastar in någon gammalartist som inte sett schlager scenen på länge. Och alla blir förstelnade och bara "Woooow"

Mer roligheter och en alternativ SM i sjung!

SKRATT är ett återkommande ämne som kommit upp de senaste på jobbet. De där härliga älskande skrattet. Där de inte ligger någon uns av sarkasm eller elakhet. Utan ren, och genuin glädje.

Hur kommer de sig egentligen att vi har olika skratt? Är de för att smitta vidare skrattet? Att få de att fortsätta längre? Jag har funderat på de ett bra tag. Jag tycker iaf att de är härligt att höra och se folk skratta. Att våga skratta.

Har varje människa ett personligt skratt, och undra vem som påverkar hur vi skrattar. För om man påpekar hur någon skrattar, så kännes de inte längre lika naturligt.

Jag säger; oavsett om du skrattar som en åsna, ko, mus, mås. Vissa skrattar helt ljudlöst. Andra låter som en hel manskör. Jag röstar för mer skratt åt folket. Själv ska jag lyssna på hur jag själv låter, nästa gång jag skrattar.

Machmet, Lägg den på bilen... vi går här ifrån...

Jag har en nalle i min bokhylla. Jag fick den för på min 19års dag. Av en vän. Fast jag inte har så mycket kontakt med honom längre, så är de en av de sakerna som gör att hemma känns hemma. De är ett sådant föremål som man alltid vet vart man har de.

Fasten man kanske inte använder de. Att vi sätter de längst upp på hyllan, som att vaka över oss. Men skulle någon få för sig att ta bort nallen när jag inte märkte de. Så skulle jag väl först inte sakna den. Utan de skulle komma efteråt. På smygande. Och kanske skulle jag vända upp och ner på mitt hem. Just för att hitta den igen.

Ibland kan jag känna så när de kommer till tro. Människor lever sitt stressade liv, sätter Gud där uppe på hyllan. När vi inte haft Gud i närheten av oss på ett tag, så börjar vi leta, och ropar "kom fram". Vi vill ha Gud i ett koppel. Vi vill ha vår enga Gud på våra vilkor. Jag tror att de flesta människor tror på något. Oavsett de är den som jag väljer att kalla Gud, som andra nämner vid Allah. De spelar inte så stor roll. Vi människor vill iaf ha saker på våra villkor.

Är inte de samma sak när vi blir kära, och säger, "detta har jag inte tid med" Så när är vi egentligen redo för kärlek? Kan vi ha Gud och Kärleken i varsitt koppel. Eller sitter de på samma?  

Vad jag försöker säga är väl att man saknar och uppskattar inte saker så mycket som när vi förlorat dem. Jag personligen vill gärna kunna uppskatta saker i livet, medan jag är mitt i de.

Jag blir ofta (som ni återkommande läsare har upptäckt) facinerad av saker som gör att ens tankar och känslor kan förändras bara på en hundradels sekund.

Som igår, jag satt runt på youtube, och plötsligt snubblar jag över en låt;

A1 - Same old, brand new you. Den hade jag inte hört sedan jag var 14 uniefär. Så fatta att mycket minnen kom tillbaka. Från den tiden då jag, och min dåvarande bästa vän Knaz (ja, hon kallades faktiskt så) levde vårt rockstar liv. Med allt var de innebar.

Idag fick jag ett telefonsamtal. Jag kan inte direkt påstå att de förändrade hela mitt liv. De beror helt på vad jag gör av samtalet.

Jag förstår att jag gör många av er nyfikna nu. Dessvärre kommer jag inte säga än vad de är jag tänker på. För jag måste få klarhet över de själv först. Jag kan säga att de var ett bra samtal. För de är något som jag vill. De är något som passar i tiden. De är ett beslut som jag kommer att leva mitt liv med. Något som är så mycket större än mig själv.

Men en dröm är fortfarande en dröm. Nu har jag dock förmågan att säga ja, och låta drömmen bli en verklighet, och en vardag, eller säga nej, och låta de fortsätta vara en dröm.